Jag är lite konstig ibland, förstår mig inte riktigt på mig själv alla gånger. Jag är en rätt känslosam person överlag och har rätt lätt för att börja gråta men ibland kan jag gråta för jättekonstiga saker, åt människor jag inte ens känner. För en liten stund sedan till exempel, kom jag på mig själv med att ha tårar i ögonen för en kund som var in på posten idag. Har aldig sett människan förut. Hon var in och ville säga upp en prenumeration på Huvudstadsbladet, men det är ju inte vi som sköter sånt, så jag förklarade för henne att hon måste kontakta tidningen själv. Men hon stod kvar och var totalt förvirrad och visste inte alls hur hon skulle göra och ville ha hjälp, så jag letade upp numret åt henne och bad henne ringa dit. I vanliga fall skulle jag blivit lite irriterad på denna kvinna eftersom det inte hör till våra uppgifter, men henne kunde man inte bli arg på. Hon såg så ledsen och ynklig och hjälplös ut och förklarade att hon inte vill ha kvar tidningen för att det var hennes man som hade prenumererat på den och han hade gått bort för fyra månader sen. Stackarn, hon såg verkligen ledsen ut. Sen ringde hon lite senare och tackade så hemskt mycket för hjälpen, det var gulligt. Åh vad jag tycker om tacksamma kunder! Hur som helst satt jag och tänkte på henne just och kom som sagt på mig själv med att nästan börja gråta. Är det inte lite knäppt så säg..

Förresten så har det varit lite dramatik på jobbet idag. Eller kanske inte, men mer än vanligt i alla fall. Helt plötsligt gick brandlarmet och jag och Milla fick panik och visste inte vad vi skulle ta oss till. Så vi sprang fram och tillbaka med händerna över öronen och ojade oss och undrade vad vi skulle göra.. Och kunden som befann sig där just då var helt kolugn. Måste ha sett rätt roligt ut kan jag tänka mig.. men det var i alla fall ingen fara, ingen brand, det var bara nåt som dammade på mattsons eller nåt sånt :)